Museum A-Ö » Religion och samhälle » Pörtom kyrkotorp

Pörtom kyrkotorp är ett av tre sista kyrkotorpen i Finland. Torpet finns i en rofylld och vacker glänta i skogen. Byggnaderna på torpet är omålade som de var förr och inredningen i stugan har bevarats med en öppen spis, väggfasta bänka, skåp och sängar.

Pörtom kyrktorp har anor från 1752 då församlingen fick tilldelat sig 100 hektar skogsmark i samband med storskiftet. Kyrkotorpet finns cirka 10 kilometer västerut från Pörtom kyrkoby på Sturikback i Velkmoss och på den tiden fanns det ingen ordentlig väg västerut från Pörtom. Istället nådde man torpet via en gångstig eller via en omväg med häst och kärra. Kyrkan ägde torpet och torparfamiljen hade tillsyn över kyrkskogen, men fick även använda skogen och marken för eget bruk.

Den förste kyrktorparen på Sturikback var Matts Adamson Dahlberg från Pörtom. Han var tidsvis även snickare, bonde och mjölnare. Dahlberg skrev på kyrkotorpkontraktet 1860 och byggde då en stuga och ett fähus på tomten. Han idkade t.ex. svedjebruk, högg ved åt kyrkans anställda och röjde upp odlingsmark på 2,5 hektar. Efter bara fyra år på torpet dog han och hans änka med familj flytta därifrån. Efter det hade kyrktorpet flera ägare och de senaste torparna August Aspbäck och hans syster Josefina orkade med torparbetet i 30 år fram till år 1960.

Dahlbergs stuga finns inte längre kvar, utan den nuvarande torpbyggnaden är från 1900-talets början. En större stuga behövdes för de stora barnfamiljerna som bodde där senare. Som mest lär 23 personer ha varit bosatta i det lilla torpet med uthus, men det var förmodligen bara en tillfällig lösning. Vintertid var torpet ett tillhåll för skogsarbetare och de bodde tidvis där då de utförde arbetet i skogen. Under krigstiden skulle kyrkan leverera ett visst antal meter ved till staten.

Inredningen är intakt från de sista torparna, syskonen Aspbäck, som flyttade ut 1962. Innan det hade man fyra kor, får, kalvar och en häst på gården. Smöret kärnade man förstås hemma liksom man tillverkade det mesta man behövde själv. På området finns även en lillstuga, uthuslänga med stall, foderlider, fähus och sädesbo samt en brunn. Lillstugan, som idag är renoverad, byggdes ihop av två hölador som sytningsstuga åt de sista torparnas föräldrar. Där bodde de ända fram till 1946.

Att samlas på torpet för gudstjänst är en gammal tradition som fortfarande upprätthålls . Cirka tre gånger varje sommar kommer församlingen ut till torpet för en gudstjänst under bar himmel. Församlingen arrangerar också olika spela, fågesport och servering under evenemangen.